Sweden Rock Festival 2011

Det blev inte riktigt som jag tänkt med fältbloggandet på festivalen (otippat). Jag hade varken tid, lust, eller batteri på mobilen till att blogga på plats. Det har jag däremot nu, så jag tänkte skriva lite om höjdpunkter och pliktmässiga besök på festivalområdet såhär i efterhand istället.





Jag väljer att börja med de två pliktmässiga spelningarna, som jag egentligen inte var speciellt intresserad av. Men som jag ändå gick på för att inte bli idiotförklarad av folk som sitter hemma och läser recensioner och har järnkoll på vilka artister som spelar. Fast som detta till trots är för snåla för att köpa en biljett och åka själva.

Ozzy Osbourne

Jag är som jag nämnt tidigare på denna blogg inget fan av Ozzy och kan efter gårdagens spelning inte säga att jag ändrat uppfattning. Ozzy år 2011 låter fan inget vidare alltså. Visst karln verkade pigg och glad när han yrade omkring på scenen och klappade händer samt vrålade "I cant fucking hear you" och "Louder". Men jag tycker nog inte att det och lite sprut med brandsläckaren räcker för en fantastisk konsertupplevelse.


Judas Priest

Judas Priest gör sin sista världsturné och det känns som ett bra karriärsval för ett band som inte varit bra live på flera år och vars senaste studioalbum enligt min mening suger. Anders Dahlbom recenserade spelningen i Expressen och kallade den ett "värdigt avslut". Jag tror inte att vi var på samma konsert.







Och så till höjdpunkterna.


Morbid Angel

En av årets bättre spelningar stod dödsveteranerna från Florida för. Faktum är att de var så bra att jag med tveksamma steg tvingade mig ner för att se sista halvan av Saxons spelning som dessvärre krockade med Morbid Angels. Ett ganska bra betyg från mig eftersom jag sammanlagt har lyssnat på ungefär en kvart av gruppens material tidigare.





Saxon

Som tur var så lämnade jag inte Sweden stage och Morbid Angel i onödan. Saxon lät förvånansvärt bra och hade Rob Halford bara haft hälften så mycket röst kvar som NWOBHM kollegan Biff Byford har så hade Judas Priest fan i mig kunnat bjuda på ett "värdigt avslut".













Rob Zombie

Det är ganska svårt att få till musik som innehåller såpass mycket elektroniska inslag som herr Zombies live. Jag tyckte dock att karln lyckades rätt bra, särskilt med de gamla White Zombie låtarna. Sedan var det ju ganska kul att åtminstone EN artist bjöd på lite scenshow i år. Hans rörelsemönster på scenen passar dock rätt dåligt ihop med hans namn, piggare zombie får man leta efter.


Thin Lizzy

Man får tydligen inte gilla Thin Lizzy utan Phil Lynott eftersom det ses som något slags coverband. Det skiter jag fullständigt i. Coverband eller inte. Den nuvarande sångaren Ricky Warwick låter riktigt lik Lynott och han sjunger bra mycket bättre än både Ozzy och Halford. Så det så!







Down

Årets absoluta höjdpunkt var forne Panterasångaren Phil Anselmos Down. Jag tror aldrig att jag har sett en bättre spelning faktiskt. Och första gången jag sett en riktigt bra och intim spelning på SFR:s största scen. Djävulskt röj och stoner-sludge från New Orleans från början till slut. Jag tar tillfället i akt och tipsar om deras debutalbum NOLA med en Spotifylänk nedan.

Down-NOLA (Spotify)




Nifelheim

Priset för årets i särklass fulaste band går definitivt till bröderna hårdrocks black-spiid-mettal band Nifelheim. Det låter väl i princip lika bra som vilket annat black metal band som helst men hur fan ser karlarna ut egentligen översållade med läder, nitar och fyrtumsspik samt ett hårfäste högre än Roger Pontares och Sjuttiotalsmustasch. Herre jävlar vilken syn.