Sweden Rock Festival 2011

Det blev inte riktigt som jag tänkt med fältbloggandet på festivalen (otippat). Jag hade varken tid, lust, eller batteri på mobilen till att blogga på plats. Det har jag däremot nu, så jag tänkte skriva lite om höjdpunkter och pliktmässiga besök på festivalområdet såhär i efterhand istället.





Jag väljer att börja med de två pliktmässiga spelningarna, som jag egentligen inte var speciellt intresserad av. Men som jag ändå gick på för att inte bli idiotförklarad av folk som sitter hemma och läser recensioner och har järnkoll på vilka artister som spelar. Fast som detta till trots är för snåla för att köpa en biljett och åka själva.

Ozzy Osbourne

Jag är som jag nämnt tidigare på denna blogg inget fan av Ozzy och kan efter gårdagens spelning inte säga att jag ändrat uppfattning. Ozzy år 2011 låter fan inget vidare alltså. Visst karln verkade pigg och glad när han yrade omkring på scenen och klappade händer samt vrålade "I cant fucking hear you" och "Louder". Men jag tycker nog inte att det och lite sprut med brandsläckaren räcker för en fantastisk konsertupplevelse.


Judas Priest

Judas Priest gör sin sista världsturné och det känns som ett bra karriärsval för ett band som inte varit bra live på flera år och vars senaste studioalbum enligt min mening suger. Anders Dahlbom recenserade spelningen i Expressen och kallade den ett "värdigt avslut". Jag tror inte att vi var på samma konsert.







Och så till höjdpunkterna.


Morbid Angel

En av årets bättre spelningar stod dödsveteranerna från Florida för. Faktum är att de var så bra att jag med tveksamma steg tvingade mig ner för att se sista halvan av Saxons spelning som dessvärre krockade med Morbid Angels. Ett ganska bra betyg från mig eftersom jag sammanlagt har lyssnat på ungefär en kvart av gruppens material tidigare.





Saxon

Som tur var så lämnade jag inte Sweden stage och Morbid Angel i onödan. Saxon lät förvånansvärt bra och hade Rob Halford bara haft hälften så mycket röst kvar som NWOBHM kollegan Biff Byford har så hade Judas Priest fan i mig kunnat bjuda på ett "värdigt avslut".













Rob Zombie

Det är ganska svårt att få till musik som innehåller såpass mycket elektroniska inslag som herr Zombies live. Jag tyckte dock att karln lyckades rätt bra, särskilt med de gamla White Zombie låtarna. Sedan var det ju ganska kul att åtminstone EN artist bjöd på lite scenshow i år. Hans rörelsemönster på scenen passar dock rätt dåligt ihop med hans namn, piggare zombie får man leta efter.


Thin Lizzy

Man får tydligen inte gilla Thin Lizzy utan Phil Lynott eftersom det ses som något slags coverband. Det skiter jag fullständigt i. Coverband eller inte. Den nuvarande sångaren Ricky Warwick låter riktigt lik Lynott och han sjunger bra mycket bättre än både Ozzy och Halford. Så det så!







Down

Årets absoluta höjdpunkt var forne Panterasångaren Phil Anselmos Down. Jag tror aldrig att jag har sett en bättre spelning faktiskt. Och första gången jag sett en riktigt bra och intim spelning på SFR:s största scen. Djävulskt röj och stoner-sludge från New Orleans från början till slut. Jag tar tillfället i akt och tipsar om deras debutalbum NOLA med en Spotifylänk nedan.

Down-NOLA (Spotify)




Nifelheim

Priset för årets i särklass fulaste band går definitivt till bröderna hårdrocks black-spiid-mettal band Nifelheim. Det låter väl i princip lika bra som vilket annat black metal band som helst men hur fan ser karlarna ut egentligen översållade med läder, nitar och fyrtumsspik samt ett hårfäste högre än Roger Pontares och Sjuttiotalsmustasch. Herre jävlar vilken syn.

Ozzy Osbourne - Time after time

Jag har väl aldrig varit något fan av Ozzy Osbourne, särskilt inte när han gör sliskiga ballader av det här slaget. Den här videon är jag dock imponerad av. Inte nog med att karln envisas med att bära kostym med uppkavlade kavajärmar. Han har dessutom tvingat på Zack Wylde en kostym, mycket bizzart. Man kan tycka att det vore konstigt nog att Ozzy mer ser ut som Don Johnson i Miami Vice än "The prince of darkness" men för säkerhets skull så har de slängt in en handfull dvärgar i mixen. Titta och njut/skäms.


Ozzy Osbourne - Time after time (Youtube)

Immortal - Blashyrkh (Mighty Ravendark)

När det kommer till Black metal så är jag en aning kluven. Dels så gillar jag (för det mesta) musiken, men samtidigt så är imagen i de flesta fall så otroligt fånig att man nästan skäms för att lyssna på eländet även om man skulle vara ensam. Ett band som åtminstone till det yttre har tagit det här med Black metal-fånerier till helt egna nivåer är Immortal. Den ena av deras videor är fånigare än den andra. Jag hittade vid något tillfälle ett klipp på Youtube med de tio sämsta Black metal-videorna någonsin. Immortal stod för TRE av dessa videor och resten av banden var obskyra band från Polen och Amerikanska enmansprojekt. Detta är kanske inte Immortals sämsta video, men den är rejält tramsig och dessutom ganska "påkostad" i jämförelse. Om ni skulle avsky musiken, vilket inte är helt osannolikt. Så stäng av ljudet eller försök att stå ut för det här är mycket fånigt och humoristiskt, speciellt den härliga rusningen över berget vid 4:00.



Immortal - Blashyrkh (Mighty Ravendark) Youtube

Helloween - I Want Out

Jag kan inte påstå att jag någonsin har lyssnat på Helloween. Jag är dessutom tämligen säker på att jag aldrig kommer att göra det i framtiden heller. Tysk Power Metal är nämligen inte min kopp med varm dryck så att säga. Hur som helst så fick jag iallafall denna fantastiska video av bandet i fråga uppspelad för mig av någon av bröderna Österdahl, jag tror det var Österdahl d.ä. Och musikvideomagi av det här slaget går bara inte att blunda för, om man inte har lätt för att skämmas över andras pinsamheter då vill säga.





Helloween - I Want Out (Youtube)

Judas Priest - Hot Rockin'

Judas Priest är kanske inte kända för sina fantastiska musikvideor eller för den delen skivomslag, om du frågar mig (men frågar du Anton Hjalmarsson så kan svaret bli ett annat). Men med videon till singeln Hot Rockin' från albumet Point Of Entry (1981) så överträffar de till och med sig själva i smaklöshet och fåneri och gör en av de sämsta (läs bästa) musikvideor jag någonsin sett. Titta och njut då fem relativt taniga engelsmän tränar på gym och tänder eld på diverse instrument för att rocka extra hett.



Judas Priest - Hot Rockin' (Youtube)


Ps. Anton Hjalmarsson, it's nothing personal, it's strictly business. Ds.

Musikvideor

Finns det något bättre än en riktigt bra musikvideo? Ja, en riktigt dålig musikvideo naturligtvis. Nu finns det ju hur många som helst av den varan och jag orkar helt enkelt inte leta upp hur många som helst. Dessutom kan det ju kvitta om David Hasselhoff gör en dålig musikvideo eftersom karlns låtar ändå suger ordentligt redan innan man förärat dem med rörliga bilder. Därför tänkte jag presentera ett gäng låtar som kanske inte är jättebra men ändå lyssningsbara, det som lyfter dem till perfektion är däremot deras fantastiskt dåliga videor. Sällan har uttrycket "så dåligt så att det blir bra" varit så aktuellt som i blogginläggen som följer detta fram till Sweden Rock Festival då jag ämnar utföra lite fältarbete och kanske bjuda på lite livebilder samt en recension eller två om jag är nykter nog.

Ennio Morricone

Jag väljer även denna gång att avsluta bloggtemat med en legend inom genren. För allt mindre än att italienaren Ennio Morricone skulle vara en legend inom filmmusik vore en underdrift. Han slog igenom som kompositör av filmmusik med Sergio Leones Dollartrilogi, d.v.s. För en handfull dollar, För en handfull dollar mer och Den Gode, Den Onde, Den Fule. Sedan dess har den idag 82 årige Morricone skrivit musik till över 500 filmer. Nedan finner ni en länk till ett samlingsalbum med filmmusik av Ennio Morricone samt två länkar till filmscener där hans musik förekommer.




A fistful of filmmusic-The musical hits of Ennio Morricone (Spotify)

Scen ur Kill Bill 2 (Youtube)

Scen ur The Good, the Bad and the Ugly OBS! Slutscenen (Youtube)